Jaa, som en del har märkt så har jag alltså tappat bort min mobil. Jag tänkte bara passa på att berätta för er hur oerhört skönt det är att inte ha någon mobil. (Menar dock inget illa mot er som försökt nå mig). Att alltid ha med sig mobilen, att alltid vara anträffbar och aldrig kunna lämna den hemma har närmast blivit ett kroniskt tillstånd. Man tar för givet att folk har på och med sig mobilen vart de än går. Jag har haft en lugn och skön mobil-fri tid nu, inga föräldrar som ringer och är oroliga och inga måsten.
Fast, så här efter nästan två veckor börjar jag faktiskt sakna den lite, måste jag erkänna. När tiderna och standarden ändras måste man helt enkelt hänga med.

Så, du får gärna komma fram nu, lilla mobilhelvete!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~